I valet och kvalet

Har gruvat mig ett tag nu inför en sak jag ska göra om drygt en vecka. Det involverar att resa och att framträda inför publik. Det i sig är inte ett problem, om det inte vore så att jag absolut inte känner för det. Jag ångrar nu att jag sade ja till att delta.

Alltihop det här hänger samman med mitt duktig flicka-syndrom. Att säga ja och vara tacksam för att bli tillfrågad. Men grejen är att det ger mig ingenting längre att få beröm för något jag presterar. Det ökar bara den där ångesten, som hänger ihop med att jag bara har ett värde när jag presterar.

Att tänka på att förbereda det här evenemanget, nej, det tar stopp. Visst kunde jag genomföra det, men till priset av obehagskänslor i 1,5 vecka framöver. Det känns som om jag har gjort den här typen av grejer flera gånger förut. Jag fattar inte varför jag sa ja. Det är inte ens något som riktigt ingår i mitt jobb. Och jag vet hur jag kommer att känna mig efteråt, helt hjärnstressad och behöva sova 10 timmar på hotellet, tack vare min känsliga hjärna.

Men idag slog det mig plötsligt att jag kan ställa in. Föreslå ett par andra personer i mitt ställe och bara hänvisa till mitt hälsotillstånd eller liknande. Det kändes som en lättnad att hitta den här lösningen, men sedan tänkte jag att så kan man väl inte göra. Folk förväntar sig att jag ska komma. Kanske blir det rese- och hotellkostnader som inte går att få tillbaka (inte för mig men för de som anlitat mig).

Så nu funderar jag fram och tillbaka. Ta fasta på min egen själsliga och kroppsliga ro, eller ta ansvar och vara duktig som jag brukar göra… Och jag måste nog bestämma mig snabbt för att ge arrangörerna möjlighet att ersätta mig (jag är inte oersättlig!). Har bollat med mannen, men det blir jag som får ta beslutet på egen hand. Kanske sova på saken. Någon läsare som har ett råd att komma med? 🙂

• duktig flicka