Bonk!

Så träffade jag min osynliga vägg för första gången den här hösten. En heldag som konferensarrangör och föreläsare blev det som tog mig till min gräns den här gången. Mitt osynliga handikapp gjorde sig påmint och nu går jag sedan 1,5 dygn med något som liknar baksmälla, men utan kräkningarna.

Kan inte hjälpa att jag blir besviken. Jag vill ju så gärna. Det ska bara funka och flyta på. Men hjärntumören åldrade min hjärna och minskade toleransen för stress och röriga miljöer. Förut saknade jag gränser, nu har jag en gräns för min kapacitet och jag vet ungefär var den går, men inte exakt. Fram till den gränsen kan ingen ana, inte ens jag själv, att gränsen finns. När jag väl har nått den vill jag bara vila, sova, tills jag har återhämtat mig igen. Det går inte alltid, utan jag tar mig till jobbet i mitt zombietillstånd. Jag menar, hur många sjukskriver sig pga baksmälla?

Bra planering skulle kunna underlätta något enormt för mig. Men ofta styr man ju inte över alla faktorer själv.

Nu kanske någon undrar att hur ska jag då klara av ett barn? Som sagt, jag funkar till 100 procent fram till en viss gräns. Min läkare förklarade för mig att ett jämställt förhållande är guld värt i mitt fall. Ett föräldraskap där man hjälps åt och turas om att gå upp på natten, det funkar utmärkt i mitt fall. Att vara ensamstående förälder – inte att rekommendera för mig. Men annars ska det gå utmärkt, säger hon. Själv tänker jag att aldrig i livet ska jag jobba heltid om jag får barn. Både för orken, men också för möjligheten att vara med det efterlängtade barnet. Varför skulle jag då vilja jobba? Det kan jag ju redan och har gjort det så mycket…

Jag kommer att behöva ett specialistläkarintyg i vår medgivandeutredning och det vet min läkare redan om att hon ska skriva. Jag vet också att min sjukdomshistorik inte ger oss några fördelar när vi väl har kommit fram i ett land, snarare tvärtom. Men min förhoppning är också att man ska se att jag är en frisk och kompetent kvinna med många resurser för ett barn. Vi får väl se hur det går. Såhär är livet.

Annonser

Samhällskritik som inte är PK

Jag beundrar Lena Andersson för att hon vågar skriva sådär bittert som jag själv aldrig skulle kunna eller våga göra. Att ifrågasätta normen om att livet med egna barn är det enda goda livet. Att sätta familjenormen i ett större sammanhang där också hållbar utveckling vägs in, och där vi har socialförsäkringssystem som talar om för oss hur vi bör leva.

För visst gör det ont att ständigt påminnas om att man inte lever enligt normen när man inte har barn. Att man i princip inte har samma värde som andra som lyckas med projektet reproduktion. Vi som inte frivilligt har valt att vara barnlösa och de som själva har valt det, vi möts av signalerna att vi är avvikande. Man skulle önska att det finns fler möjliga alternativ. Som Lena Andersson skriver:

Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen.