Andra mötet

Idag kändes det som om vi började komma någon vart hos terapeuten. Helt klart är att relationen till mina föräldrar är ganska central i förhållande till de problem som jag har. Det var väl ingen högoddsare direkt, men jag har aldrig tillsammans med någon annan gått in och borrat i exakt vilka känslor som relationen till föräldrarna (eller bristen därav) handlar om.

Att jag känner mig väldigt sviken, det vet jag ju. Men samtidigt har jag alltid tyckt: herregud jag är ju vuxen, kom över det nån gång! Terapeuten tyckte tvärtom att jag skulle låta ”det inre barnet” ta mer plats. Alltså det där ledsna, otrygga och svikna barnet som jag helst inte vill kännas vid. Direkt tänkte jag att det går ju inte, jag kan inte gå omkring i tillvaron och grina nonstop. För det är vad som kommer att hända om jag släpper fram det där lilla barnet. Tårarna kommer aldrig att ta slut. Det är ju bland annat därför jag är så mån om kontrollen, att hålla fasaden uppe.

Jag grät inte på min farmors begravning förra året, för jag trodde att om jag började, så skulle jag inte kunna sluta. Det kändes verkligen fel att tvinga mig själv till att vara avstängd. Det var ju ett sista farväl till min enda farmor. Så kommer det fortsätta att vara om jag inte gör något nu, känns det som. Och så vill jag inte ha det. Särskilt om jag nån gång får barn.

När jag kom hem bad jag maken sitta en stund med mig och prata. Jag berättade om mina tankar och vad jag sagt hos terapeuten. Det känns bra att vi kan prata med varandra, att det funkar på det planet trots våra respektive brister. Att det åtminstone finns EN person som jag kan gråta tillsammans med.

Vi får se hur det går med terapin framöver. Är rädd att nästa vecka börjar jag störtböla. Får väl ta med lite extra smink, eftersom jag ska direkt tillbaka till jobbet sen…

2 reaktioner på ”Andra mötet

  1. Jag har suttit o grinat så många gånger hos terapeuten. De är vana. Och en extra halvtimme efter besöket för en promenad, nysminkning, ompackning av själen är bra att planera in.

    Och du – släpp fram tårarna! Det kommer till slut kännas som nog, men du måste börja för att se när det är nog. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s