Som en skugga där jag går

Jag hade inte tänkt att detta skulle bli en regelrätt barnlöshetsblogg, men den verkar vara på väg i den riktningen! Antagligen på grund av åratal av att hålla det mesta inom sig. Jag har inte pratat så mycket om det och inte skrivit heller, av någon anledning. Mina tidigaste försök att berätta, för vänner och familj, att vi försökte få barn men inte lyckades (för 10 år sedan) bemöttes med tystnad. Så jag kom väl av mig då, antar jag.

Men det har varit något jag ältat inom mig nästan ständigt sedan dess och som jag gråtit över många, många gånger. Hur många örngott har jag inte med svarta mascarafläckar som aldrig går bort i tvätten?

När jag blev dödssjuk för ett par år sedan och nästan strök med, fanns det en känsla mitt uppe i alltihop det hemska som hände som var lättnad. Inte för att jag ville dö, för det ville jag verkligen inte. När man nästan är död, det finns ingen gång som man så gärna vill leva som då. Men sjukdomen gav mig äntligen en ursäkt. När jag låg där med slangar i alla armar och ben, ingen skulle kunna anklaga mig för att jag inte var gravid eller hade barn.

En helt sjuk tanke. Varför skulle någon anklaga mig? Men jag upplevde det så, att jag på något sätt skulle kunna ställas till svars för att jag var barnlös. Jag kände mig skuldmedveten och skamsen (som jag har skrivit om tidigare). Jag tänkte att folk omkring mig tyckte att jag var bortskämd och oansvarig som kanske inte ville ha barn, eller att jag var ömkansvärd som kanske inte kunde få barn. Hursomhelst, den svåra sjukdomen lättade för en stund på skammen, för nu hade jag råkat ut för något som var ännu värre. Ingen skulle kunna komma och ANKLAGA mig där jag låg hjälplös och hög på mediciner.

Men det var bara en kort stund som jag kände så. När sjukvårdspersonalen frågade om jag hade barn och jag svarade nekande, så fick jag den vanliga tystnaden till svar och den kastade mig på nytt ner i skamgropen. För det är väl så, det som man inte kan prata om, det är ju på något sätt skamligt?

Redan under rehabiliteringsperioden började tårarna rinna igen, på mina dagliga korta promenader som jag tog för att återvinna styrkan. Jag hade överlevt och såg världen i ett förklarat ljus. Men samtidigt hade jag ångest över att sjukdomen skulle komma tillbaka, att jag skulle få komplikationer osv. Och fortfarande var jag lika ledsen över min barnlöshet. Den sista gången som jag fick prata med psykologen på sjukhuset vågade jag ta upp barnlöshetsfrågan. Han sa att om jag kände så starkt kring detta, så borde jag agera, verkligen göra allt för att förverkliga min dröm. Annars fanns det risk att det alltid skulle finnas kvar som ett sår.

Det hade gått så många år då jag ”väntat in” att min sambo skulle bli redo. När han blev redo blev jag sjuk. Och sedan följde ett år då jag var rädd för återfall och ville vänta in den första årliga kontrollen. Allt som allt tog det för lång tid och jag blev för gammal för att kunna bli mamma på vanligt sätt.

Sjukdomen förändrade mitt liv. Det finns ett före och ett efter, på ett sätt som det inte riktigt gör med barnlösheten. Mitt liv har det till yttre inte förändrats något varken av barnlösheten eller sjukdomen. Men när sjukdomen slog till, då var det som att min verklighet vred sig några grader runt sin egen axel och jag såg plötsligt allting som från ett annat perspektiv. Jag är övertygad om att barnlösheten också har förändrat mitt liv på ett inre plan, men att den förändringen har skett mycket långsammare. Därför har jag inte märkt av den på samma sätt.

Med döden som referenspunkt känns det mesta annat ganska hoppfullt. Det man inte får glömma bort är att vi som fortfarande lever har våra chanser i livet kvar. Det är bara för de döda som ingenting längre är möjligt i det här jordelivet. Jag brukar ofta plocka fram den tanken när jag tycker att jag behöver lite perspektiv. Visserligen är jag rätt så infertil, men det finns fortfarande flera möjligheter kvar för mig att bli förälder. En bekant till mig som dog 30 år gammal i cancer fick och får aldrig möjligheten och det är oändligt sorgligt.

Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i var stund vara tacksam över livet. Någonstans blir det vardag igen. Numera kan jag nästan känna mig lite skuldmedveten över att jag som fick leva och bli återställd kan gnälla över det här med barnlöshet. Men längtan finns och den är starkare än det mesta, ja, kanske lika stark som döden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s