Vi kan inte få barn! Och vems fel är det??

Det är väl inte så konstigt att ofrivillig barnlöshet och infertilitet på olika sätt hänger samman med känslor som skuld och skam. Det gäller både inom parförhållandet och gentemot omgivningen.

Om vi tänker bort omgivningen för ett tag – vad väckte det för känslor inom just mig i förhållande till min man att få veta att jag inte kan få barn (längre)? För vår skull, för att kunna fortsätta tillsammans på ett meningsfullt sätt, så tror jag det är bra att vara medveten om vad som kickar igång vid ett besked om att det inte blir barn.

Vi satt ju där intet ont anande hos fertilitetsdoktorn. Jag hade blivit gravid ett drygt halvår innan och när vi träffade doktorn förra gången sa hon att nu ska ni slappna av, för det här ska vi hjälpa er att lösa. Fertlititetsutredningen var ju i det närmaste en formalitet innan vi skulle få hjälp med inseminationer. Ingen anledning till oro alltså.

Doktorn började med att berätta att min mans prover var bra. Sedan vände hon sig till mig och sa att det här var inte så positivt. Min äggreserv var för liten, de skulle inte kunna hjälpa mig. Under några sekunder eller minuter kämpade min hjärna med att ställa om. ”Så det är kört?” fick jag ur mig. Nejnejnej, men vi kan inte göra något för er. Men OM ni absolut vill göra IVF så kan ni pröva det ändå, men det är inte att rekommendera och hursomhelst får ni betala minst 10 000 kr även om det inte blir några ägg. Vilket det troligen inte blir. Och så kan ni göra äggdonation, det går till såhär… Varpå doktorn håller fram en färgplansch med kvinnans inre könsorgan i genomskärning och fortsätter att fullkomligt babbla på.

Jag fattar absolut ingenting, utom att vreden okontrollerat stiger inom mig. Det här är hans fel!! Det är ju precis det jag har sagt till honom genom alla år. Det kommer att bli FÖRSENT om vi väntar! Och nu är det så jävla försent som det nånsin kan bli. Min man lägger handen på mitt lår, säkert i syfte att trösta eftersom han antagligen ser att jag är utom mig. Jag slår bort den. Doktorn frågar om vi vill ställa oss i kö för äggdonation. NEJ, säger jag. Jag vill bara ut därifrån.

Så snabbt det nu går tar vi oss ut. Jag söker en skyddad plats där det inte gör så mycket när det hela briserar. Under en källartrapp står jag med tårarna sprutande, jag vägrar att prata med mannen.

Så småningom tar vi oss till ett café i närheten och jag får lugna ner mig innan vi ska åka hem. Det känns definitivt. Någonting dog den eftermiddagen.

Min första reaktion var alltså att klandra min man för det som hände. Samtidigt vet jag hur hur vår bakgrund ser ut. Att få barn – det är något som jag har funderat över i många år. Hur ser prioriteringarna ut? Vill jag hellre ha barn än den man jag är tillsammans med? Varje gång har jag valt mannen, fast jag har känt till att han vill vänta med barn, inte är lika intresserad. Jag har alltså själv på ett eller annat sätt prioriterat i mitt liv. Jag kan inte skylla mina val på andra, min olycka på andra. Det har varit synd att vi inte riktigt har velat samma sak samtidigt och han har kanske varit naiv i sin tro på att vi kan vänta. Men det är inte ”hans fel”.

Hur skulle det förresten kunna vara hans fel? Det är ju jag som tydligen har blivit en klimakteriekärring i förtid och som dessutom haft den utomordentligt dåliga smaken att få en hjärntumör, vilket har sinkat barnplanerna i minst 1,5 år, De sista fertila åren tog tydligen hjärntumören. Ilskan mot mannen vänds i ett enormt självförakt. Jag är inte vatten värd i flera månader. Mitt värde som kvinna och därmed människa är är plötsligt borta. Jag skäms för mig själv. Infertiliteten blir, till skillnad från missfallet, något som endast några få utvalda får känna till.

Just såhär känner jag inte riktigt längre och jag kommer att skriva om hur jag kom ur det en annan gång. Men just det här med skulden och skammen över att inte kunna få barn, det är seriöst skit, något att hantera.

3 reaktioner på ”Vi kan inte få barn! Och vems fel är det??

  1. Ping: Som en skugga där jag går | Heddas Dagbok
  2. Ping: Drömmen som inte blev sann | Heddas Dagbok
  3. Ping: 2010 in review | Heddas Dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s