Något nytt

Två intressanta saker igår: vi fick svar på alla prover från adoptivbarnundersökningen och allt ser bra ut! Det betyder möjlighet till öppen förskola, gå till simhallen, med mera. Skönt! Dottern verkar dessutom inte vara lika rädd för andra barn längre.

Det andra intressanta var att jag fick erbjudande av min terapeut att prova en annan terapimetod, om jag vill. Skriver inte om vilken än så länge, men det är en metod som ska ”bryta ner” gamla minnen och mönster mer effektivt än ”vanlig” terapi. Det är en beprövad metod. Låter spännande, tycker jag. Om hon tror det kan hjälpa mig så varför inte.

Anledningen är att jag har svårt att få rätsida på mina problem med ilska, dvs det att jag har svårt att ge mig rätten att känna ilska och att markera när andra trampar över min (och dotterns) gräns. Att på ett nyttigt sätt använda ilskan för att värna sig själv, och sitt barn. Jag kommer liksom inte så långt bara genom att prata om det. Mitt beteende och tankar sitter för hårt helt enkelt. Jag är den typen som inte säger ifrån ordentligt om någon beter sig illa, utan istället ältar i dagar vad jag kunde ha gjort annorlunda.

Jag gillar ju att pröva nya saker, så att testa den här metoden ser jag faktiskt fram emot!

Hantera känslor

Läste just ett bra inlägg hos Det känsliga barnet, Ledsna barn behöver närhet! Där finns några tips på hur man kan hantera situationen när barnen har känslor som av barnet självt, eller kanske också föräldrarna, upplevs som ”jobbiga”.

Själv har jag länge trott att den känsla som jag har haft svårt att hantera hos mig själv eller barnet är ledsenhet. Men så är det ju inte, har jag kommit på. Det är ilska jag har svårt med. Jag har svårt att släppa fram den hos mig själv och svårt att tillåta den hos barnet. Jag ser att jag skrev mycket om ilska/vrede i december förra året. Det var något vi pratade en hel del om i min terapi. Under all sorg jag hade och som skingrades förra hösten, så låg det en stark och undertryckt vrede. Jag tror jag är uppfostrad så, till exempel så fick jag lära mig att även om jag blev slagen, så var det fel att slå tillbaka. Min mamma är också aggressionshämmad och ilska som undertrycks blir lätt till bitterhet.

Jag har svårt med att min dotter blir arg och kastar saker omkring sig och försöker ha sönder dem. Jag har svårt med att hon sparkar, slår och skriker efter mig. Jag är dålig på att ta emot de känslorna, jag blir arg själv och tycker att hon ska ”lugna ner sig”. Inte sitter jag lugnt och tar emot känslorna inte. Det kanske händer oftare nu, men långt ifrån alltid. Samtidigt tycker jag faktiskt det är rätt att markera att man inte får slå eller sparka andra. Eller ha sönder saker. (Även om jag vet hur gärna man vill slå sönder något när man är arg.)

Min egen ilska är av det slaget att först kommer det inget, sen kommer det inget och sen kommer allt. Ett slags ketchupeffekt alltså. Jag fick tipset av min terapeut att försöka låta arg tidigare, så att det blir tydligare för dottern (eftersom hon ju inte lyssnar särskilt mycket på tillsägelser om man inte låter arg).

Det här med att min dotter är adopterad och vilka konsekvenser det bör ha i vårt liv med och ”uppfostran” av henne, det har jag liksom lämnat lite därhän. Ja, hon är adopterad och ja, hon har vissa trauman med sig, som vi inte riktigt vet hur de ser ut för just henne. Men vi kan bara hantera det som manifesterar sig genom hennes ord och handlingar. Jag har också varit med om trauman, liksom väldigt många människor, men det blir konstigt om hälften av alla människor gick omkring och krävde nåt slags särbehandling pga att de bär på svåra erfarenheter. Vi kan bara adressera det som uttrycks konkret, just i stunden, så känns det. Och på de allra flesta sätt känns vår dotter som en väldigt ”normal” unge.

Eftersom vi vet att vår dotter troligen är uppfostrad att inte visa smärta eller gråta, så överkompenserar vi gärna lite extra när hon slår sig. Blåser och gör stor affär. Hon älskar plåster. Vi bär henne också gärna, trots att hon väger över 20 kg. Och vi lyssnar uppmärksamt när hon berättar något från sitt ”tidigare liv”. Det är väl ungefär det som eventuellt är skillnaden mot ett biologiskt barn. Men jag vet inte, vi har inget att jämföra med.

Boost

Skrev ett långt inlägg, när firefox kraschade och allt försvann. Hate it when that happens!!

Lämpligt nog skrev jag om ilska. Hur det är en känsla som jag numera ser som en positiv kraft, för att värna mig själv från negativ påverkan utifrån. Men hur ilskan, när den är undertryckt, som den är hos mig, kan koka över på ett ögonblick och att rädslan då finns att skada andra.

Jag har tidigare skrivit om hur jag uppfattar min ilska som ett vidunder, en Balrog, med kraft att utplåna allt och alla. Vi är alla bekanta med det gröna monstret Hulken, en klassisk bild av hur den undertrycka vreden exploderar i destruktivitet. ”You’re making me angry. You wouldn’t like me when I’m angry”, säger Bruce Banner och förvandlas från fridsam vetenskapsman till jagat vidunder. En klassiker för terapisoffan.

Jag hittade en intressant webbplats när jag googlade på ilska. Den handlar om att lämna ett misshandelsförhållande. Men mycket av det som webbplatsen innehåller känns väldigt allmängiltigt, man behöver inte ha levt med en destruktiv partner för att känna igen det. Man kan t ex lika gärna ha haft en småtaskig uppväxt.

Man kan uttrycka och känna sin ilska tillsammans med någon man litar på och som vill en väl [...]. Ilska är inte farlig, men undertryckt ilska kan vara det. Den kan skada din fysiska och psykiska hälsa och resultera i ett destruktivt raseriutbrott när den inte förmår undertryckas längre. Att känna sin ilska och uttrycka den på ett konstruktivt sätt i en trygg miljö (kanske hos en terapeut eller genom att skriva dagbok till exempelvis) är friskt och ett tecken på återhämtning.

Tack för dessa klargörande ord! Vidare kan man läsa följande boostande sanningar om att bygga upp sig själv:

När man känner sin ilska går man från att vara offer till att vara överlevare. Ilskan ger också energi och motivation att förändra sin situation till det bättre.

Jag tillåter ingen att tala om för mig vem jag är.

Jag förtjänar att vara fri från ångest och lidande.

Jag kan lita på mina egna känslor, min intuition och mina iakttagelser.

Jag ska fokusera på mig själv. Om jag känner en tomhet ska jag fylla upp den med med mig själv – mina känslor, mina önskningar, mina drömmar och övertygelser. Den enda som kan göra mig själv hel och fylla min inre tomhet och ge mig en mening – är jag själv.

Jag kan ge mig själv det jag försöker få ifrån andra i form av kärlek, uppmuntran, beundran, godkännande.

Och då kommer vi osökt in på dagens musikinslag, som jag faktiskt har tänkt skriva något om ganska länge. När jag började lyssna till den här sången på ett nytt sätt för några år sedan, blev det omöjligt att lyssna till den på något annat sätt längre. Sången är ”Av längtan till dig” och den uppfattas nog som en sång om kärlek till en efterlängtad partner. Saken är att man lika gärna kan tolka texten som glädjen i att äntligen finna sig själv, efter att man hela tiden har sökt på en massa ställen som var helt fel. Hos andra människor till exempel.

Är det förmätet att tolka en sång på det viset, som en hyllning till sig själv, ”den vackraste människa jag nånsin mött”? (En hyllning till var och en av oss.) Jag tycker nog inte det, det känns verkligen härligt att lyssna till texten när man tänker så.

I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära
så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig
men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nån
så såg jag att drömmen inte var sann

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Inser att mitt arbete med ilskan kunde få plats först när jag bearbetat den tunga sorg jag gick omkring med. Och inser också att sorgen förnyades i och med barnet vi fick säga nej till för en månad sedan. Hoppas att återigen få fokusera arbetet med ilskan och att sorgen inte ska ligga som ett täcke över tillvaron fortsatt. Jag är så led på det. Det känns som om de senaste fyra åren varit en serie av trauman och en lång period av sorg, som inte riktigt hinner avklinga mellan varje chockbesked.