Om sorg

Jag läser ibland på bloggar och forum om andra kvinnor som undrar hur de ska kunna ”komma över” sin sorg över att inte få vara gravida, så att de ska kunna gå vidare med adoption. Det var också en fråga jag hade när jag började gå i terapi för nästan två år sedan, att hur vet man att barnlösheten är ”bearbetad”, så att man kan bli godkänd av sin hemutredare. Det är ju en av de frågor som, vad jag förstår, tas upp i alla medgivandeutredningar, hur bakgrunden av ofrivillig barnlöshet ser ut.

Jag tror att den här sorgen är olika för alla, har olika ingredienser beroende på vad man varit med om och vem man är. För mig var sorgen väldigt långvarig och hade många olika beståndsdelar. För mig innehöll sorgen både missfall och infertilitetsbesked, men också en känsla av övergivenhet och ensamhet, att vara mindre värd än andra. Hela mitt vuxna liv har innehållit barnlängtan och jag har även varit nära döden, det ger djupa avtryck.

Från att jag började bearbeta min sorg på allvar, tog det drygt ett år innan det kändes som den släppte. Då hade jag gått omkring med den i flera år.

Jag har inte längre någon sorg över barnlöshet, för jag är inte barnlös. Jag har ingen sorg över att inte ha fått gå en full graviditet. Jag har varit gravid i drygt 12 veckor och ser det som ett slags PRAO-tid i graviditet. Jag är glad över den erfarenheten, jag fick i alla fall ”pröva på”. (Och det var inget kul.)

Men när jag satt och kollade igenom några bilder häromdagen så kände jag mig plötsligt så svårmodig. Som ett regnmoln som ställde sig ovanför mitt huvud. Och jag tittade på datumet för just den bilden som jag fastnade vid. Det var en vecka innan missfallet. Och jag insåg, varesig jag har barn eller ej, så är jag fortfarande ledsen över att det blev ett missfall. Jag är ledsen över förhoppningarna som inte uppfylldes, över att mina värsta orostankar blev sanna.

Och jag tänkte att får jag vara ledsen över det, fast jag nu har fått ett barn? Ett barn som jag med all säkerhet inte haft om missfallet aldrig skett.

Men visst måste man kunna få ha sorg över sina förluster, det ena tar ju liksom inte ut det andra. Om man har ett husdjur som dör, så tar ett nytt husdjur inte bort sorgen, för att använda en halvbra liknelse.

Och att ha bearbetat en sorg är inte samma sak som att inte ha en sorg, om vi ska återvända till vad jag började skriva det här inlägget om. När jag frågade min terapeut, så sa hon att hon inte visste vad det kunde innebära om man säger att en sorg är ”färdigbearbetad”. Det finns kanske inte något sådant.

Det är skönt att inte leva sitt liv under sorgens tyngd, det är skönt att upptäcka att den har lättat. Det är väl ungefär det jag vet. Att vara tyngd av sorgen är annorlunda mot att bli påmind om den då och då.

Boost

Skrev ett långt inlägg, när firefox kraschade och allt försvann. Hate it when that happens!!

Lämpligt nog skrev jag om ilska. Hur det är en känsla som jag numera ser som en positiv kraft, för att värna mig själv från negativ påverkan utifrån. Men hur ilskan, när den är undertryckt, som den är hos mig, kan koka över på ett ögonblick och att rädslan då finns att skada andra.

Jag har tidigare skrivit om hur jag uppfattar min ilska som ett vidunder, en Balrog, med kraft att utplåna allt och alla. Vi är alla bekanta med det gröna monstret Hulken, en klassisk bild av hur den undertrycka vreden exploderar i destruktivitet. ”You’re making me angry. You wouldn’t like me when I’m angry”, säger Bruce Banner och förvandlas från fridsam vetenskapsman till jagat vidunder. En klassiker för terapisoffan.

Jag hittade en intressant webbplats när jag googlade på ilska. Den handlar om att lämna ett misshandelsförhållande. Men mycket av det som webbplatsen innehåller känns väldigt allmängiltigt, man behöver inte ha levt med en destruktiv partner för att känna igen det. Man kan t ex lika gärna ha haft en småtaskig uppväxt.

Man kan uttrycka och känna sin ilska tillsammans med någon man litar på och som vill en väl [...]. Ilska är inte farlig, men undertryckt ilska kan vara det. Den kan skada din fysiska och psykiska hälsa och resultera i ett destruktivt raseriutbrott när den inte förmår undertryckas längre. Att känna sin ilska och uttrycka den på ett konstruktivt sätt i en trygg miljö (kanske hos en terapeut eller genom att skriva dagbok till exempelvis) är friskt och ett tecken på återhämtning.

Tack för dessa klargörande ord! Vidare kan man läsa följande boostande sanningar om att bygga upp sig själv:

När man känner sin ilska går man från att vara offer till att vara överlevare. Ilskan ger också energi och motivation att förändra sin situation till det bättre.

Jag tillåter ingen att tala om för mig vem jag är.

Jag förtjänar att vara fri från ångest och lidande.

Jag kan lita på mina egna känslor, min intuition och mina iakttagelser.

Jag ska fokusera på mig själv. Om jag känner en tomhet ska jag fylla upp den med med mig själv – mina känslor, mina önskningar, mina drömmar och övertygelser. Den enda som kan göra mig själv hel och fylla min inre tomhet och ge mig en mening – är jag själv.

Jag kan ge mig själv det jag försöker få ifrån andra i form av kärlek, uppmuntran, beundran, godkännande.

Och då kommer vi osökt in på dagens musikinslag, som jag faktiskt har tänkt skriva något om ganska länge. När jag började lyssna till den här sången på ett nytt sätt för några år sedan, blev det omöjligt att lyssna till den på något annat sätt längre. Sången är ”Av längtan till dig” och den uppfattas nog som en sång om kärlek till en efterlängtad partner. Saken är att man lika gärna kan tolka texten som glädjen i att äntligen finna sig själv, efter att man hela tiden har sökt på en massa ställen som var helt fel. Hos andra människor till exempel.

Är det förmätet att tolka en sång på det viset, som en hyllning till sig själv, ”den vackraste människa jag nånsin mött”? (En hyllning till var och en av oss.) Jag tycker nog inte det, det känns verkligen härligt att lyssna till texten när man tänker så.

I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära
så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig
men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nån
så såg jag att drömmen inte var sann

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Inser att mitt arbete med ilskan kunde få plats först när jag bearbetat den tunga sorg jag gick omkring med. Och inser också att sorgen förnyades i och med barnet vi fick säga nej till för en månad sedan. Hoppas att återigen få fokusera arbetet med ilskan och att sorgen inte ska ligga som ett täcke över tillvaron fortsatt. Jag är så led på det. Det känns som om de senaste fyra åren varit en serie av trauman och en lång period av sorg, som inte riktigt hinner avklinga mellan varje chockbesked.

Kan man få bedövning, tack?

Jag är en person som gillar att det finns smärtstillande. Som värktabletter, morfin och bedövningsspruta hos tandläkaren. Om det hade funnits bedövning mot känslor så hade jag nog tagit det också. Jag vet att det finns människor som tror att det finns känslobedövning, som alkohol och andra droger. Och jag antar att känslorna då försvinner för ett tag, men de kommer alltid tillbaka. Jag kan själv tycka det känns väldigt skönt att ta ett par glas vin när jag mår som skit. Därför har jag sällan nån alkohol hemma.

Det jobbiga är att även om ett beslut är taget, så betyder inte det att allt är klappat och klart och nu är det bara att gå vidare. Vreden och sorgen finns ju kvar. Maken och jag bråkade igår. Jag tror vi måste bråka, för mig känns det omöjligt att gå igenom detta utan att berätta vad jag tycker om att det blev såhär och vad jag tycker om hans beslut. Visst, han blir ledsen, men det är väl priset som han får betala. Ärligt talat så kände jag för att slå sönder något eller någon.

Istället satte jag mig och rev sönder en hel hög med veckotidningar och pocketböcker som jag hade vid min säng. Och pappersstrimlorna ligger fortfarande kvar på golvet. Jag ville kanske se den förstörelse som jag kände inuti. Dessutom irriterar jag mig nåt kopiöst på dessa idiotiska veckotidningar, med artiklar skrivna av människor utan livserfarenhet, om människor som jag inte kan relatera till. Vars problem handlar om att gå ner 3 kg till bikinisäsongen, eller hur trist det är att bo i ett radhus med två barn, Volvo, vovve och en man som också har fyllt 40. Och kanske piggar man då upp sin medelålderstristess med att skaffa det där tredje barnet.

Sådana tidningar förtjänar att strimlas. Jag låg kvar en timma extra i sängen imorse, för jag kunde inte komma på ett vettigt skäl till att gå upp. Det som slutligen fick mig att gå upp var pliktkänslan mot jobbet. Men jag orkar inte åka dit, utan jobbar istället på distans idag. Katterna är också en hjälp genom sin sällskaplighet och sina behov som jag måste se till att bemöta.

Min man har svårt att förstå att jag kunde fästa mig vid ett barn som jag aldrig har träffat. Jag kan inte heller förklara det, men det gör man ju. Det blir en person från den stund man får hennom beskriven för sig. Och bara tanken att detta kan bli vårt barn gör väl sitt till. Enligt min man väntar vi fortfarande på det barn som ska bli vårt. Enligt mig så har vårt barn kommit, men passerat förbi. Finns det fler barn därute i världen eller universum som ska passera oss på detta sätt? För mig har vi haft två möjliga barn hos oss, graviditeten och nu detta senaste. Kanske ska jag alltid räkna på deras ålder och undra hur det blivit om inte om hade varit.