Idag!

Ja, det är idag som beslutet om vårt medgivande tas av de socialdelegerade i stadsdelsnämnden. Har googlat som en tok för att försöka ta reda på vilka som är just socialdelegerade i nämnden, men med klent resultat. Tanter och farbröder kommunpolitiker ler vänligt mot mig från sina små foton på skärmen. Innebär det att de kan förstå hur viktigt det här är för mig, för oss? Att deras beslut pekar ut riktningen för min och makens framtid. För våra familjer – ett nytt barnbarn i släkten.

Jag tror och hoppas att deras beslut ska följa utredarens rekommendation – att vi ska få vårt medgivande. Av det skälet ringde jag idag till Adoptionscentrum och frågade – hur gör vi nu? Fick inte tag i den rådgivare jag pratat med tidigare, hon som har hand om det land vi tänker oss. Fick ändå veta att de gärna vill ha fler sökande till just det landet nu och att det inte ska ta så lång tid för dem att gå igenom vår akt, om vi redan har bestämt oss för det landet. Gick även in och kollade hur vi ligger till i kön, men det har inte hänt mycket på ett par månader. Med vårt könummer ligger vi fortfarande som nr två att få skicka iväg våra papper. Alltså kan vi påbörja pappersinsamlandet så fort AC gått igenom vår mapp.

En del av min mans lite panikartade reaktion tidigare har att göra med att han tycker det går så snabbt nu. Men det beror ju på hur man ser det. Visst, nu går det snabbt på så sätt att vi byter fas. Från utredning till köande i landet. Jag fick förklara för maken att vi fortfarande troligen har upp till ett års köande kvar. Det kommer inte ett barn till oss nästa vecka, som vill flytta in. Vi hinner fortfarande förbereda oss och omgivningen. Jag tror det lugnade honom lite. Men om jag själv fick bestämma, skulle jag gärna åka och hämta vårt barn redan i sommar. (Dream on.)

När jag berättade för min chef så sa han att jag skulle börja fundera över vem jag tycker ska vikariera för mig under min föräldraledighet. Det tänker jag INTE göra. Han sa samma sak när jag var gravid för 1,5 år sen och sedan fick jag missfall. Allt som kan påminna om den situationen vill jag undvika. Och – det kan ju som sagt dröja ETT ÅR till.

Under tiden – så har jag anmält oss till en kommande utbildningskväll om anknytning hos AC.

Uppdatering: Jag hann inte mer än spara detta inlägg, så ringde vår utredare. Vi har fått vårt medgivande! OMG!!!! Tårarna rinner, så det är tur jag jobbar hemifrån idag. Protokollet från sammanträdet bör komma till oss med post om några dagar. Sedan är vi igång… OMG!

Det är nu

Jag har precis svängt förbi familjerätten efter jobbet och lämnat in det sista inför beslutet om vårt medgivande som ska tas nästa vecka, om Gud, eller vilka makter det nu kan vara, är god. Några sista detaljer bara i dokumentationen. Ska ringa vår utredare imorgon, tänkte jag, för att bekräfta att allt är 100% komplett. Kan knappt tro att nästa vecka kommer Beslutet. Och nämnden brukar väl gå på utredarens rekommendation?

Denna vecka för ett år sedan stod jag under en trappa på Kungsholmen här i Stockholm och storgrät. Jag hade just fått veta att jag var infertil och det kändes som om livet var slut. Jag påbörjade min process att säga adjö till det liv jag hade tänkt mig och kanske nånstans långt fram hitta till ett annat liv som var för mig. Vi den här tiden förra året skulle också det barn ha fötts som istället blev vårt missfall.

Redan ett par veckor senare hade vi den första träffen med familjerätten och anmälde oss till föräldrautbildningen för adoption. Att välja att satsa helhjärtat på adoption blev inte något svårt beslut för mig. Att gå till handling blev också att sätt att bearbeta sorgen. Min man hoppades redan då på att äggdonation skulle bli vår väg och vi ställde oss i kö även till detta alternativ. Som jag skrev om häromdagen.

Varje dag passerar jag på några hundra meters avstånd Adoptionscentrums kontor i Stockholm, på väg till och från jobbet. Blir det AC som ska hjälpa oss på vägen fram till vårt barn? Framtiden är oviss, men just nu känns det som om vi är närmare barn än nånsin förut. Kan allt falla på plats? Vågar jag tro?

Snart så…

Ville bara tala om att om mindre än två veckor ska vår medgivandeutredning upp i nämnden! Nu går det undan.

Känner mig nöjd med texten i utredningen (iaf i senaste utkastet). Ja, man kan verkligen säga att vår utredare har gjort allt för att från sitt håll underlätta för oss att bli adoptivföräldrar. Sån tur trodde jag aldrig att jag/vi skulle ha! Tycker att man ofta läser om utredare som nästan motarbetar de adoptionssökande, så hade väl väntat mig det värsta. Inte att utredaren faktiskt skulle vilja hjälpa oss! När jag tänker efter ska vi ju ha kontakt med henne i (många) år framöver för uppföljningsrapporter och liknande. Och då är det ju bra om det finns ett gott samarbete redan från början.

Utredningen ska bli helt klar och inlämnad mitt i den kommande veckan, så att underlaget är klart i tid för politikerna att läsa.

Nånstans blir det nu mer konkret för mig och mannen. Att det ska komma en liten extra människa hit och bo med oss, att h*n ska bli vårt barn! Det skapar både förväntan, nervositet och många, många tankar om framtiden… Kan bara säga – wow!