Lästips om adoptivbarn med särskilda behov

Jag hittade en ny uppsats som heter Vilket stöd erbjuder samhället föräldrar till adoptivbarn med funktionsnedsättning? Det är en kandidatuppsats från Högskolan i Gävle, Akademin för hälsa och arbetsliv, Avdelningen för socialt arbete och psykologi. Tänkte att den kunde vara intressant för dem som adopterar eller funderar på att adoptera barn med särskilda behov. Jag har inte läst uppsatsen själv än, men det här är abstract:

I linje med tidigare forskning bör adoptivföräldrar bli mer öppna för att adoptera ett barn med funktionsnedsättning eftersom det är färre och färre friska barn som blir aktuella för adoption (Glidden, 2000, s.397; SOU 2003:49, s.144-145). Studiens syfte var att öka kunskapen om hur nöjda adoptivföräldrar är med samhällets stöd före, under och efter genomförd adoption av ett barn med funktionsnedsättning. Studiens frågeställning var om adoptivföräldrar till barn med funktionsnedsättning anser att de har fått tillräckligt med stöd från samhället före, under och efter genomförd adoption. För att besvara frågeställningen användes en kvantitativ metod, vilket bestod av en enkätundersökning som var riktad till 31 adoptivföräldrar. Efter inkomna svar gjordes analys av empirin och en resultatredovisning där vi använde teorierna om anknytning och empowerment. Resultatet visar hur stor andel av deltagarna som anser att samhället erbjuder tillräckligt med stöd samt hur stor andel som anknytningsprocessen har fungerat bra för.

 

Om ofrivillig barnlöshet som sjukdom och relationen till adoption

Jag har tyvärr inte hunnit igenom avhandlingen Att plantera ett barn ännu och den är nu några veckor försenad vad gäller lånetiden på biblioteket. Jaja, jag ska läsa ut den i helgen och lämna tillbaka på måndag. (Den går dock nu att läsa som pdf, hurra!) Men först vill jag delge er några intressanta avsnitt som handlar om vad klassningen av ofrivillig barnlöshet som sjukdom har för påverkan på synen på adoption. Vilket för mig ger en bra förklaring till varför man som blivande adoptivförälder känner sig helt malplacerad i en (patient)förening som Barnlängtan. Det citerade avsnittet nedan kommer från sidan 282. Citatet föregås av en redogörelse för hur ofrivillig barnlöshet kom att klassas som sjukdom.

”Medikaliseringen behöver dock inte enbart tolkas som en positiv och oproblematisk process. Ashley Lebner menar att en konsekvens av att ofrivillig barnlöshet har sjukdomsstämplats är att det genetiska släktskapet har kommit att uppvärderas än mer, vilket i sin tur har påverkat synen på adoption: ”One of the mechanism that influences prospective parents to view adoption as inferior to birth as a way to create a family includes the medicalization of infertility, a process which encourages infertile couples to pursue the production of a genetically related child.” Enligt Lebner är alltså konsekvensen  en ytterligare stigmatisering av adoptivfamiljen, men även andra familjepraktiker som inte bygger på biologiska band. Denna föreställning upprätthålls av utredningarna, som konstruerar adoption som en utväg för de som inte lyckas skaffa barn genom assisterad befruktning. Bland annat skriver utredningen bakom Ds 2000:51:

Medicinsk-etiska rådet konstaterar i sin rapport att det ofta är en djupt känd önskan att få egna barn men att det ändå inte kan vara någon självklar rättighet att få ett eget barn.  Naturens ofullkomlighet måste ibland godtas. Rådet konstaterar att adoption för vissa par kan vara ett alternativ till assisterad befruktning. Rådet finner det angeläget att de som kommer i kontakt med ofrivilligt barnlösa par också diskuterar adoption som ett alternativ till ett eget biologiskt barn.

Assisterad befruktning och adoption kan alltså ses som metoder för att komma till rätta med en ofrivillig barnlöshet. Men som citatet antyder är det inte – trots att barnlösheten numera är sjukdomsklassad – en rättighet att få tillgång till dessa metoder. Under hela den period som jag studerar har talet om adoption och assisterad befruktning genomsyrats av en rättighetsdiskurs. Framför allt har det handlat om vilka som ska ha rätten att ska skaffa barn – och därmed också vilka som inte ska ha denna rätt. Från och med 1980-talet blir detta tal än mer påtagligt i de reproduktionspolitiska utredningarna då begreppet barnets bästa får en ännu mer framträdande roll. Utgångspunkten för detta barnperspektiv är att det inte är en mänsklig rättighet att skaffa barn och att barnets intressen alltid ska vara överordnade de vuxnas. Det är alltså barnets rätt som ska stå i fokus för lagstiftningen.”

Läs gärna i denna avhandling också varför ensamstående kvinnor kan anses lämpliga att adoptera men inte få hjälp med assisterad befruktning. Kapitel 5.

Själv känner jag mig lite upprymd av tanken på att bilda en postnukleär och postbiologisk familj! Läs fler inlägg på min blogg taggade med forskning.

Att plantera ett barn. Internationella adoptioner och assisterad befruktning i svensk reproduktionspolitik [pdf] av Carolina Jonsson Malm.

The thing around your neck

Ja, det är en medveten anspelning på Chimamanda Ngozi Adichie bok. Det där som nästan kväver dig.

Jag tänker på det där som skaver socialt när man är på väg att bli en adoptivfamilj, i förhållande till alla de där som får barn ”naturligt”, som det kallas. De som får ”egna” barn, heter det också.

Svaren på varför det känns så, i alla fall en del av svaren, finns i Carolina Jonsson Malms avhandling Att plantera ett barn – internationella adoptioner och assisterad befruktning i svensk reproduktionspolitik.

Jag försöker ta mig tiden att läsa den. Lånetiden på biblioteket går snart ut. Det är en lättillgänglig text, iaf för mig som har läst beteendevetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen förut. Här kan jag hitta bekräftelse på allt det jag känner om att det biologiska föräldraskapet i vår kultur är överordnat det sociala / juridiska (adoption) föräldraskapet. Att de föräldrar som adopterar, pga sin underordning måste vara ”lite bättre” än andra föräldrar. Hur adoptivbarn måste vara ”lite bättre” än andra barn för att anses vara lika bra.

Att de acceptabla motiven för adoption varierat över tid. Är det något man får skrivet på näsan, om man som adoptionsnyfiken loggar in på t ex Familjeliv, så är det de acceptabla skälen till att vilja adoptera. De skälen har som sagt varierat från 1950-talet fram till idag. Ideologiska orsaker som att vilja göra en god gärning är idag bannlysta, men var länge fullt godtagbara skäl. Idag finns en stark psykologisering av förhållandena kring adoption. Det är mycket fokus på anknytningsproblematik och upplevelser kring att vara adopterad, och det finns starka moraliska normer kring allt detta.

Som den vetenskapliga text boken är, värderas inte då och nu som bättre eller sämre. Den ger dock perspektiv på vår egen tid. Vi tenderar ju att tro att det som är nu är värderingsfritt, det som är nu är det mest utvecklade och rätta. Det är nyttigt att spegla detta mot dåtid.

Jag har inte läst ut avhandlingen ännu. Men jag känner redan att den har givit mig några handtag att hålla i. Normen om den biologiska familjen som överordnad, som ideal, förklarar mycket vad gäller samhällets syn på adoptivfamiljen. Den idealiska adoptivfamiljen är så lik den biologiska som möjligt, vad gäller ålder, sexualitet, hälsa. Adoptivfamiljen ska helst vara ännu lite bättre, med särskilt utbildade föräldrar, för att kompensera för de bristande biologiska banden.

Ja, det finns mycket mer att hämta i den här boken. Kan varmt rekommendera den till adoptivfamiljer och intresserade. Hoppas jag hinner läsa ut den innan lånetiden går ut.

Jag har skrivit om avhandlingen tidigare.