Smått och gott
Trodde inte graviditeter skulle beröra mig alls längre, men det gör de tydligen. Det visar sig att min vän är gravid igen. Precis som hon hoppades och trodde. Jag är glad för hennes skull, för hon behöver något bra som händer i hennes liv. Samtidigt känns det så konstigt att hon som är runt 40, som jag, tydligen kan bli gravid på första eller andra (eller tredje) försöket, när de möjligheterna sedan länge är borta för min del (om de nånsin funnits på allvar). Och sen är jag väl lite ledsen över också att jag har fått veta det så sent. Men visst, jag har ju varit iväg och fått barn jag med.
Det är konstigt, men det känns fortfarande som en tagg av orättvisa att det går på några månader för en del, det som tagit mig flera, flera år att nå. Jag är inte avundsjuk på bebislivet, men det är just det långdragna kämpandet som jag nog gärna hade varit utan. Hur mycket livserfarenhet det än må ha givit mig. Och den erfarenheten är jag ändå inte så gärna utan, nu när jag väl har den.
Fyraårsdagen för min operation närmar sig. Jag tänker inte alls lika mycket på den som jag gjort tidigare år. Det beror förstås på att jag har annat att tänka på – dottern. Hon fyller mina tankar väldigt mycket, precis som jag hade trott innan vi fick henne. Och så är det väl ofrånkomligt att även livsavgörande minnen bleknar något med tiden. Igår visade jag dottern mitt långa ärr i hårbotten och berättade att mamma hade varit väldigt sjuk, men att doktorn hade skurit upp där och tagit ut det sjuka. Det kändes inte konstigt alls.
Det här med sjukdom och döden är nog något som ligger min dotter mycket närmre än vad gäller de flesta svenska barn. Häromdagen såg vi en film, Hachiko av Lasse Hallström, som fångade dotterns intresse väldigt starkt. Handlingen i korthet: En man har en hund som väntar på honom vid tåget efter jobbet varje dag. Mannen dör plötsligt, men hunden dyker upp på samma plats varje dag ändå, troget väntande. Dottern förstod väl kanske inte allt, men om och om igen berättade hon för mig att mannen dog och att hunden blev lämnad ensam. Och det fanns ingen (i hennes version) som ville ta hand om hunden.
Om och om igen berättade hon detta, medan vi tittade och efter. Jag bekräftade hennes berättelse, men försökte också säga att flickan, mannens dotter, gärna ville ta hand om hunden. Jag tolkar det förstås som ett slags bearbetning som dottern behöver, av att bli lämnad och bortvald. Därför tycker jag nog det är bra att hon ibland får se även sådana filmer/böcker/etc som kan ha ett svårt och allvarligt innehåll och berör hennes situation på olika sätt.
Dottern såg även Nicke Nyfiken-filmen häromdagen. Efteråt berättade hon för mig att ”pappan” (mannen i den gula hatten) lämnade bort Nicke så att han hamnade i ”fängelse”. Men pappan älskar Nicke och därför hämtade han ut honom ur fängelset igen. Fick en klump i magen när hon berättade sin version för mig, eftersom det så konkret berör hennes egen historia. Med skillnaden att ingen kom och hämtade henne från fängelset (barnhemmet) igen. Och så undrade jag att hur funderar hon kring oss, sin ”nya” mamma och pappa, har vi hämtat henne för att vi älskar henne?
Jag tror inte det är någon mening att fråga så himla mycket kring det hon berättar, utan snarare lyssna och bekräfta. Det hon behöver säga, det säger hon nog. Och vi märker också att hon bearbetar genom leken. Ibland leker hon situationer som jag förstår att hon måste ha upplevt på något sätt själv. Och ibland går det ganska våldsamt till. Jag funderar en del på hur hennes upplevelser kommer att påverka hennes fortsatta liv, t ex i tonåren då man ju funderar väldigt mycket över sin egen existens. Men det är kanske bäst att jag håller mig till nuet än så länge. 
