Växa

En viktig del i att växa som människa, det är att kunna ge till andra, tänker jag mig. Och ikväll upplevde jag ett sånt där ögonblick då jag tänke att jag är ganska kass som förälder, men helt värdelös är jag inte ändå.

Hela familjen brukar alltid natta dottern tillsammans och hon sover i vår säng. Det är sångstund, kramar och pussar och sen somnar förhoppningsvis det lilla barnet ganska snabbt mellan mamma och pappa.

Vår dotter är inte van vid kramar och pussar, det är mitt bestämda intryck. Därför älskar hon det. Hittills har hon inte pussat själv. Hon har kramat varje gång vi lyfter henne (älskar att bli buren) och ofta sätter hon sin mun mot min hals. Men ikväll fick jag för första gången regelrätta pussar över hela ansiktet. <3 Svårt att inte bli berörd av det! Jag tänkte att nu har hon växt lite, hon kan inte bara ta emot, nu kan hon ge också. Det känns stort och jag avgav ett inre löfte att försöka bli lite tålmodigare. Varje sånt litet ögonblick gör att känslan av att vara familj kan få mer näring att växa.

Anknytning

Nu är det min tur att ligga febrig i sängen och kräkas. Låg just här och hörde för en stund sedan bataljen i köket angående vad som skulle ätas. Maken tog en tålmodig liten kamp med liten gnällande dotter som sa nej till allt, ville leka med knivar och sitta vid datorn. Till slut gick det bra! Maten blev lagad och alla åt upp. (utom jag)

Apropå anknytning så upplever jag att dn är igång och utvecklas hela tiden. Från att inte ha sökt tröst hos någon när vi först träffade henne, så söker nu dottern tröst hos oss. Ja hela tiden kan man säga. Jag tror gnällandet är ett sätt att söka vår omsorg. Dottern gnäller väldigt mycket nu, nästan hela tiden, och allting är en orsak till att bli buren i famnen och kramas.

Samtidigt testar hon oss på alla upptänkliga sätt. Jag tror att många som kände henne i Landet inte skulle känna igen henne nu. Och bli oroliga. Från Glader till Butter. Men jag tycker nog att det är helt normalt, tror hon mår bättre nu när hon vågar utmana och visa fler sidor av sig själv. Söka och få tröst. Och jag är av uppfattningen att man kan aldrig bära och krama för mycket. Det är inte på det viset man ”skämmer bort” barn.

Fullt upp

Vi försöka följa råden att ta det lugnt och koppla av och det går ganska bra. Man måste nog göra det för att kunna hantera att man inte riktigt vet hur lång processen blir och hur länge vi ska stanna i Landet. Några av er vill veta mer om vår flicka, men jag vill av integritetsskäl inte skriva mer detaljer än vad jag gör.

Igår hade hon en lång gråtattack när hon inte fick vara ute och leka längre, eftersom det blivit mörkt. Råden vi får är att bara låta barnen släppa ut allt de har inom sig. Så vi visar att vi finns nära, men vi försöker inte till varje pris trösta och krama. När en timma gått blev dottern plötsligt glad igen, när hon upptäckte myror på golvet som hon kunde slå ihjäl med sina skor. Sedan hade vi insektsjakt en stund och så lyssnade vi på musik och sedan försökte vi somna.

Jag tycker att för varje sådan ”attack” som vi har klarat av, så stärks banden till dottern. Hon är inte bara vår när allting är roligt, utan också när det blir skrik och bråk. Jag kan se att anknytningen redan har påbörjats, eftersom hon ofta söker min blick eller annan bekräftelse och stöd, även om hon på många sätt är väldigt självständig.