Igår hade hon en lång gråtattack när hon inte fick vara ute och leka längre, eftersom det blivit mörkt. Råden vi får är att bara låta barnen släppa ut allt de har inom sig. Så vi visar att vi finns nära, men vi försöker inte till varje pris trösta och krama. När en timma gått blev dottern plötsligt glad igen, när hon upptäckte myror på golvet som hon kunde slå ihjäl med sina skor. Sedan hade vi insektsjakt en stund och så lyssnade vi på musik och sedan försökte vi somna.

Jag tycker att för varje sådan “attack” som vi har klarat av, så stärks banden till dottern. Hon är inte bara vår när allting är roligt, utan också när det blir skrik och bråk. Jag kan se att anknytningen redan har påbörjats, eftersom hon ofta söker min blick eller annan bekräftelse och stöd, även om hon på många sätt är väldigt självständig.

Än så länge känner både maken och jag nog att vi passar ett barn som är någon annans, men jag antar att med tiden så kommer vi att bli alltmer av familj. Det är speciellt att få ett större barn med stark egen vilja. Roligt men också krävande. Nu tar vi det lugnt och väntar på att processen ska fortlöpa. Det var bara det.

Att maken nu är hemma har en klart lugnade effekt. När jag lägger mig i soffan och gnäller att jag är stressad så är han där och håller om och försäkrar att allt ska gå bra. För jag är verkligen fortfarande oerhört stressad och jag försöker komma underfund med varför. Det är många faktorer som spelar in tror jag. Att jag inte kommer att ha kontroll på den situation som väntar, både med resan och att bli en ny familj. Osäkerhet på hur jag kommer att må rent fysiskt och vad jag kommer orka. Jag är inte så stressad inför mötet med dottern. Det är vad jag ser fram emot mest, såklart. På många vis längtar jag efter att hitta en lugn vardag med maken och dottern och hoppas att vi ska hitta den där vardagen. Även i ett främmande land.

Min röst skall nästa gång höras från en annan plats på jorden.

Så maken fick trösta och lova att dra sin börda de två sista dagarna innan resan. (Men jag har ju redan gjort det mesta.) Tror jag blir tokig på att han inte ens har packat sina egna kläder än. Att han inte ens har köpt de kläder som han tänker ta med. Själv har jag packat allt mitt och dotterns redan. Ska bli spännande att se hur vattenkokare, kokplatta, LED-lampor, div köksattiraljer, med mera, ska samsas med makens kläder i hans väska. Vi har också en hel resväska bara med presenter.

Vaknade tidigt imorse med bultande hjärta och kunde inte somna om. Försökte tänka mig in i hur mötet med dottern kan komma att bli. Jag har en liten docka i handbagaget, om det är så att vi ses redan på flygplatsen. Har hört att hon är väldigt populär bland personalen, så tror det är en liten tjej som förmodligen är lätt att närma sig. Om hon är blyg så är det också helt ok. Ja, allt är ju helt ok naturligtvis, det går liksom inte att låta bli att fundera. När man hinner. I arla morgonstund t ex.

För mig finns det en del oro kring att resa till själva Landet. Jag har nog inte medgett det förut, men lite läskigt känns det allt. Det senaste året har jag fått svara på frågor som “Men är det inte väldigt oroligt där?”, varje gång som jag har nämnt Landet. “Nej, inte där vi ska vara”, har jag svarat varje gång. Och det är nog inte såna oroligheter jag bekymrar mig för, utan kanske mer kulturkrockar samt att bli magsjuk och öht att någon ska motsätta sig något vad gäller adoptionen. Samtidigt ser jag fram emot Landet. Ja, det kan nog bäst beskrivas som skräckblandad förtjusning.

Idag fortsätter jag med mina ärenden och reseförberedelser. Frossan jag kände igår var nog början till en lättare förkylning. Eller biverkningar. Eller stress.

Planen idag var att åka in till stan och fixa det där intyget på plats på Myndigheten. Det intyg som jag beställde samma dag som vi fick resebeskedet, men som är det enda som fortfarande inte har blivit rätt.

Väl på tåget in mot stan så kände jag hur en frossa liksom kom över mig, kände mig illamående och yr, och tänkte att det här går aldrig vägen. Ska jag bli sjuk nu också? Dålig timing. Men jag lyckades iaf ta mig till Myndigheten, få en nummerlapp och sitta och vänta på min tur. Började må aningens bättre. Kom fram i kön och visade på vilken typ av intyg jag skulle ha. Snäll dam fixade och skrev ut, skrev under och stämplade fint. Dum som jag var dubbelkollade jag inte vad jag egentligen fått.

Gick ut på stan och fixade ytterligare några ärenden och satte mig sedan på tåget hem. DÅ kollar jag pappren och det är naturligtvis FEL intyg som jag fått. Kliver av tåget och tar nästa åt motsatt håll, in mot stan igen. Tillbaka in på Myndigheten, rejält stressad och svettig. Ny nummerlapp. Kommer fram och försöker pedagogiskt förklara för tjänstemannen vad jag ska ha och vad som har blivit fel på tidigare intyg. Till slut lyckas han få ut pappren och jag tror nu att de intyg som jag har är i sin ordning. Puh!

Känner mig fortfarande lite darrig och vet inte om jag har biverkningar från vaccinen som vi tar eller om det är en begynnande influensa/förkylning.  Får INTE bli sjuk nu.

Om jag räknat rätt har vi nu alla papper som vi ska ha med till Landet. Återstår bara att göra kopior av alltihop och det är ett av morgondagens flera olika ärenden, enligt min planering.

Just nu vill jag bara ha lunch.

Igår hade vi trevligt besök av blogg- och adoptionsvän med make. En extra bonus att de kan få nytta av barnvagnen som vi ju inte behöver. Dessutom ser vi ut att bli föräldralediga ungefär samtidigt.

Idag var vi iväg och köpte en liten dator att ha med på resan. Knappt 1,5 kilo, det är lagom vikt på en dator, tycker jag. Jag har också laddat över bilder som jag har tagit här hemmavid till ipaden, för dottern att titta på och vänja sig vid. En hel del roliga barnappar har jag också fixat, t ex för långtråkiga stunder som flygresan och kanske även bilresor inom Landet.

Veckan som kommer ska jag fixa de intyg som bl a Skatteverkat misslyckats med att få utformade på rätt sätt. När alla papper är på plats ska hela bunten kopieras en extra gång. Det som har gått smidigast hittills var, lite oväntat, visumet. I övrigt har det strulat en del med pappren, men nu är det väl bara Skatteverkets papper, som sagt, som återstår. Det är inte jättemycket papper såhär innan resan, men det vi har med oss nu är för domstolssyften, så det är viktigt att det blir rätt. Nu är det ju bara ungefär två månader kvar då det är viktigt att bita ihop och göra som man blir instruerad. Sedan är dottern vår. Inte för att det är läge att bryta ihop då, men jag inbillar mig att pressen till stor del släpper när adoptionsprocessen är klar.

Några av er har undrat hur länge vi stannar i Landet. Vi hoppas vara tillbaka i Sverige i början av april. Jag kunde inte drömma om att vi skulle få resa bara 5 veckor efter BB.