Något nytt

Två intressanta saker igår: vi fick svar på alla prover från adoptivbarnundersökningen och allt ser bra ut! Det betyder möjlighet till öppen förskola, gå till simhallen, med mera. Skönt! Dottern verkar dessutom inte vara lika rädd för andra barn längre.

Det andra intressanta var att jag fick erbjudande av min terapeut att prova en annan terapimetod, om jag vill. Skriver inte om vilken än så länge, men det är en metod som ska ”bryta ner” gamla minnen och mönster mer effektivt än ”vanlig” terapi. Det är en beprövad metod. Låter spännande, tycker jag. Om hon tror det kan hjälpa mig så varför inte.

Anledningen är att jag har svårt att få rätsida på mina problem med ilska, dvs det att jag har svårt att ge mig rätten att känna ilska och att markera när andra trampar över min (och dotterns) gräns. Att på ett nyttigt sätt använda ilskan för att värna sig själv, och sitt barn. Jag kommer liksom inte så långt bara genom att prata om det. Mitt beteende och tankar sitter för hårt helt enkelt. Jag är den typen som inte säger ifrån ordentligt om någon beter sig illa, utan istället ältar i dagar vad jag kunde ha gjort annorlunda.

Jag gillar ju att pröva nya saker, så att testa den här metoden ser jag faktiskt fram emot!

Det här med ovälkomna råd

Har insett att egentligen alla som är i färd med att skaffa barn, eller har barn, är lovliga måltavlor för allehanda välmenande tips från omgivningen. Har nog aldrig varit med om att folk har tyckt till lika mycket om något annat i mitt liv, utan att det har varit efterfrågat.

Häromdagen hade vi besök av en av mina vänner. Det var väldigt trevligt och kändes bra. Sedan dök det upp ett mejl från henne, pepprat med hennes tankar kring hur vi ska förhålla oss till dottern. But why? Visst hade vi berättat att vi stundtals tycker det har varit jobbigt med omställningen till att bli föräldrar och att vi inte alltid har vetat hur vi ska hantera de utbrott som dottern har haft. Men är det inte alltid så när man får barn, att man måste lära sig, och lära känna varandra? Det känns inte alls som att vi inte kommer att klara ut vårt liv med dottern, tvärtom tycker jag att allting går bättre och bättre. Men varför tyckte då min kompis att vi behövde tips på vad/hur vi ska göra? (Hon har själv ingen erfarenhet av adoption.)

Kanske ville min kompis bara vara snäll och visa omtanke. Hon har tidigare ibland haft en tendens att vilja fördjupa sig i andras problem också när de inte ens uttrycker att de har problem, att det liksom är ”synd om” någon. Kanske ska jag inte lägga så stor vikt vid det, men nånstans irriterar det mig något oerhört.

Jag har en viss utbildning i att ha vägledande samtal med människor. I sådana samtal handlar det om att få personen ifråga att själv få grepp om sitt problem och att finna sina egna lösningar. Om jag som vägledare går in för tidigt och ger ”råd”, så riskerar jag dels att vilja lösa ”fel” problem och dels att personen ifråga inte ens lyssnar, för att det inte är hennoms egen lösning på problemet. Att sådär plötsligt börja ge råd som inte är efterfrågade, är ett stort no-no om man verkligen vill hjälpa. Personen man talar med känner sig inte lyssnad på, ja kanske till och med överkörd.

Allt det här måste jag påminna mig själv om nu. Jag är väldigt känslig när det handlar om min nya mammaroll. Häromnatten drömde jag t ex att en person från Landet kom hem till oss för att kontrollera. Någon hade nämligen berättat att vi inte skötte dottern på ett bra sätt. Det var en väldigt jobbig känsla.

Att ge ovälkomna råd är inte att stötta, tyvärr. I värsta fall kan det t o m underminera ett självförtroende.

Om sorg

Jag läser ibland på bloggar och forum om andra kvinnor som undrar hur de ska kunna ”komma över” sin sorg över att inte få vara gravida, så att de ska kunna gå vidare med adoption. Det var också en fråga jag hade när jag började gå i terapi för nästan två år sedan, att hur vet man att barnlösheten är ”bearbetad”, så att man kan bli godkänd av sin hemutredare. Det är ju en av de frågor som, vad jag förstår, tas upp i alla medgivandeutredningar, hur bakgrunden av ofrivillig barnlöshet ser ut.

Jag tror att den här sorgen är olika för alla, har olika ingredienser beroende på vad man varit med om och vem man är. För mig var sorgen väldigt långvarig och hade många olika beståndsdelar. För mig innehöll sorgen både missfall och infertilitetsbesked, men också en känsla av övergivenhet och ensamhet, att vara mindre värd än andra. Hela mitt vuxna liv har innehållit barnlängtan och jag har även varit nära döden, det ger djupa avtryck.

Från att jag började bearbeta min sorg på allvar, tog det drygt ett år innan det kändes som den släppte. Då hade jag gått omkring med den i flera år.

Jag har inte längre någon sorg över barnlöshet, för jag är inte barnlös. Jag har ingen sorg över att inte ha fått gå en full graviditet. Jag har varit gravid i drygt 12 veckor och ser det som ett slags PRAO-tid i graviditet. Jag är glad över den erfarenheten, jag fick i alla fall ”pröva på”. (Och det var inget kul.)

Men när jag satt och kollade igenom några bilder häromdagen så kände jag mig plötsligt så svårmodig. Som ett regnmoln som ställde sig ovanför mitt huvud. Och jag tittade på datumet för just den bilden som jag fastnade vid. Det var en vecka innan missfallet. Och jag insåg, varesig jag har barn eller ej, så är jag fortfarande ledsen över att det blev ett missfall. Jag är ledsen över förhoppningarna som inte uppfylldes, över att mina värsta orostankar blev sanna.

Och jag tänkte att får jag vara ledsen över det, fast jag nu har fått ett barn? Ett barn som jag med all säkerhet inte haft om missfallet aldrig skett.

Men visst måste man kunna få ha sorg över sina förluster, det ena tar ju liksom inte ut det andra. Om man har ett husdjur som dör, så tar ett nytt husdjur inte bort sorgen, för att använda en halvbra liknelse.

Och att ha bearbetat en sorg är inte samma sak som att inte ha en sorg, om vi ska återvända till vad jag började skriva det här inlägget om. När jag frågade min terapeut, så sa hon att hon inte visste vad det kunde innebära om man säger att en sorg är ”färdigbearbetad”. Det finns kanske inte något sådant.

Det är skönt att inte leva sitt liv under sorgens tyngd, det är skönt att upptäcka att den har lättat. Det är väl ungefär det jag vet. Att vara tyngd av sorgen är annorlunda mot att bli påmind om den då och då.