En sak som gör mig ganska ledsen är den motsättning – eller vad man ska kalla det – som finns mellan en del vuxna adopterade och adoptivföräldrar. Jag har mött två motsatta attityder bland människor, som jag tycker är nästan lika jobbiga, att jag som adopterar gör en väldigt fin och god gärning respektive att jag som adopterar är en närapå ond människa som gör detta utifrån dunkla motiv.
Den senare uppfattningen finns det en hel del vuxna adopterade som har, samt en del andra människor som inte har kontakt med adoption alls, och jag har mest mött detta på nätet. Jag och min kollega adoptivmamman pratade om den här motsättningen förra sommaren. Eftersom hon har varit mamma ganska länge och även engagerat sig i adoption, så har hon mött negativa attityder från vuxna adopterade öga mot öga vid några tillfällen.
Jag förstår verkligen att många adopterade inte har haft någon bra uppväxt. Kanske har de aldrig fått känna sig hemma i sin familj, kanske har de mobbats under uppväxten på grund av sitt annorlunda utseende. De har mött fördomar av olika slag. Jag respekterar verkligen att det ger anledning att må dåligt och att ifrågasätta sin uppväxt. Men att det i sig skulle vara grund till att internationella adoptioner skulle upphöra, det tycker jag är en felaktig slutsats.
Man kan må dåligt av många orsaker, jag har t ex själv haft det jobbigt under min uppväxt. Det är en sak. Att det är lätt att hitta ett grundproblem och sedan göra det till orsak för allt som jobbigt som händer. Jag tror att vi alla rationaliserar våra liv litegrann på det viset. Sedan att det finns en faktisk diskriminering av personer med mörkare hud i Sverige, det är jag helt övertygad om. Men för mig är inte det ett tillräckligt starkt skäl till att barn istället ska växa upp på barnhem.
Jag har besökt barnhem i min dotters födelseland. Nu må jag vara en långtifrån perfekt förälder, men att hon skulle ha haft det bättre där – vilket var det enda alternativet för henne – det finns bara inte i denna värld. Visst, barnhemspersonalen gjorde säkert så gott de kunde. Jag vill inte beskriva miljön, barnen och hur det kändes att komma dit, med andra ord än att min dotter började gråta när vi gjorde ett återbesök på just hennes barnhem. Det kändes obegripligt att hon hade bott där en tid, det var en oerhört sorglig plats. Den som satt sin fot där skulle inte i fortsättningen kunna hävda att det var ett bättre ställe för små barn än hemma hos en kärleksfull familj.
I samban med ”Carola-debatten” så fick jag på nätet (inte här) en del del frågor från folk som inte bara ifrågasatte hårskötsel, utan också en massa andra ”skumma” saker som adoptivföräldrar håller på med. T ex ändrar barnens ursprungliga namn. Jag vägrade svara på sådant, det var ju inte det som debatten handlade om! Plötsligt skulle adoptivföräldrar i stort misstänkliggöras, kändes det som. Jag undrar varför.
För de barn som adopteras internationellt idag finns inte möjligheten till adoption inom sitt födelseland, det är därför de får föräldrar i andra länder. Ja, jag känner tyngden av den postkoloniala skulden. Det känns som om vi adoptivföräldrar bär vidare en väldigt belastad tradition i mångas ögon. Jag känner själv skulden på något vis, över att vara vit och född i en privilegierad miljö. Men det är ingenting som jag kan göra så mycket åt. Länderna har själva beslutat sig för att adoption ska vara ett lagligt alternativ för föräldralösa barn och det har för mig varit en fantastisk möjlighet att bli förälder. Och en fantastiskt möjlighet för mitt barn att få en mamma och en pappa. Men det är långtifrån okomplicerat. I Landet fick vi aldrig berätta att vi var där för att adoptera. Vi fick en historia som vi skulle berätta om någon på gatan frågade om varför vi som var vita gick omkring med ett svart barn, en lögn.
Allt det kändes jobbigt och det kändes som om vi på något sätt var skurkar, även om allt vi gjorde var helt lagligt och sanktionerat av Landets myndigheter. I mitt hjärta vet jag dock att det bästa för vår dotter var att få föräldrar, att komma bort från det barnhem som var hennes enda alternativ. Därför kan jag inte hålla med om att det bästa vore att stoppa internationell adoption, eller att vi adoptivföräldrar på något sätt är mer onda än andra. Förtrycket av fattiga länder är något som sker på många olika nivåer och både nationer och individer borde arbeta för att minska detta. Det är inget som adoptivföräldrar ska bära ensamt på sina axlar.
