Pinnar på
Snart börjar det falla på plats – nästan – inför resan. Om en timma bör det vara exakt en vecka tills flyget landar i Landet. 
Tror att vi har koll på de största sakerna och kan fixa det som återstår under veckan. Att få höra min flickas röst var en bonus som jag aldrig hade kunnat förvänta mig. Nu har jag i alla fall fått svar på att vi kommer att kunna kommunicera på ett gemensamt språk! Jag har också en aning om hennes temperament. Och vi vet vad som väntar i form av aktiviteter de första dagarna i landet.
Det börjar snart bli dags för provpackning, så att vi vet hur många resväskor som kommer att gå åt. Jag har aldrig packat såhär mycket förut och jag har aldrig gjort en så tidsmässigt lång resa förut.
Fick en något lustig kommentar från en av makens kompisar idag. ”Kan ni inte passa på att ta med er en till när ni ändå är nere?” Hm, så funkar det ju inte riktigt och vi är fullt nöjda med om vi får med oss ETT barn. Jag vet att vi antagligen, som så många andra, kommer att få tjatet senare om att man bör ha flera barn. Men dels vet jag inte om jag vill ha fler än ett och dels vet jag inte om vi har möjlighet, pga ålder och ekonomi. Den möjlighet som nu tycks finnas att få ETT barn är för mig fullt tillräckligt fantastisk.
En vecka! Det är ju ingenting! När landar ni? Om två veckor från idag har ni redan varit där ett tag… Hur länge är det ni ska stanna? Skönt att det mesta börjar falla på plats. Att få höra hennes röst måste ha varit en energiinjektion så här inför slutspurten…
Kram!
Så härligt! Och så fantastiskt ni fick höra henne per telefon.
Det där med barn nummer två har nästan slutat frågats om för oss. Kommer då och då, men svaret brukar bestå i typ ”nej – jag har inte en halv miljon kronor nu att lägga på det” och det får folk att inte fråga nåt mer. Elakt kanske men väldigt effektivt.
Skönt att det börjar falla på plats!
Den där kommentaren om nummer 2 är märkligt hur tröttsam den blir i längden….. Smart där ”Uniflora”, den ska jag börja använda som svar!
Jag lyckas inte kommentera på din blogg, men vill bara säga att jag känner sympati med det du skriver. Det är väldigt svårt att föreställa sig hur det ska bli.
Jag tänker ofta nu för tiden på adoption. Och alltid kommer jag fram till att jag är så oerhört tacksam att den möjligheten finns, och att vi kan ansöka om den. Att vi är kvalificerade. Och även om de flesta verkar tro att ”det är bara att adoptera” så finns det ju faktiskt fall då det inte blir någon adopton även fast man är godkänd och man vill. Men vi är kvalificerade och det finns en chans att vi kan får bli en barnfamilj genom adoption. Det är tacksamhet. Hur kan dessa människor tro att det är bara att adoptera ett till?? Det är nog precis lika illa som att säga det till en familj med ett biologiskt barn. Varför tror de att det är bara att? Underbart svar som Uniflora skriver. Det skall jag komma ihåg! Kära Hedda, jag ryser. 1 vecka kvar. Jag längar!
Vi gjorde aldrig någon regelrätt provpackning utan packade lite då och då under ett par dagars tid. Det slutade med att vi köpte två extra väskor i Taiwan… Ni ska ju dock vara bortresta klart längre än oss. Spännande, bara en vecka kvar! Skönt att ni fick klarhet i språket också.
Det skulle alltså vara så att man bara kunde plocka med sig ett extra barn eller två när man ändå hade vägarna förbi? OK…
Btw: Bra svar Uniflora!
Följer din blogg med spänning! Blir så glad av att läsa vad du skriver
Tänk att det är endast en vecka kvar tills ni reser. Klarar ni av att relatera till att ni ska resa?Eller är dagarna nu fyllda av allt som måste fixas så ni inte hinner reflektera över hur stort det är? Efter hur lång tid i landet får ni träffa er dotter? Har en miljon frågor men nu ska jag sluta 
Checkar in här varje dag och läser vad som händer.
Tack för ert engagemang!
Nelle: ca 7 veckor stannar vi.
J: vi tror att vi får träffa dottern från dag 1.
Ska ni adoptera
?
Jag uppfattade det som att kompisen ville adoptera ett barn ?
Nej, kompisen har redan flera barn.
Hej, himmel vad spännande det är att det börjar dra ihop sig!Jag får hjärtklappning när jag läser…Jag förväntar mig inte att vänner och andra i min närhet ska vara så värst intresserade eller förstående över att vi ska adoptera. Rätt ofta måste jag dessutom försvara det valet. Däremot har jag ofta dåligt samvete för att jag inte är mer förstående och engagerad i mina vänners graviditeter. Två ska åka in till BB vilken dag som helst. Att häva ur sig då en fråga om de inte kan plocka hem en till på samma gång de är där känns otroligt provocerande och elakt. Konstigt att man på nåt sätt accepterar att man själv får höra sådana saker…Allt gott till er!