Flera sidor av saken
Det är lite jobbigt nu, så är det bara. Sist hos terapeuten så pratade vi om hur hela adoptionsprocessen egentligen har varit. Och jag kom underfund med varför blanketter ger mig sån ångest.
Det är som väldigt krävande i en adoptionsprocess, i alla fall för mig, det är att hela tiden underordna sig och inte vara den som fattar besluten om sitt eget liv. Det är väldigt mycket bita ihop och se glad ut. Och tacksam. För tacksam det är man ju, och ibland är man till och med glad.
Under tiden processen pågår kan det vara svårt att erkänna för sig själv hur jobbig den periodvis är. För man vet ju hur mycket av den som är kvar och det går bara inte lägga sig ner och säga att man inte orkar mer. Så man måste orka och ibland måste man verkligen bita ihop. Målet – barnet – hägrar där framme och det är värt alla ledsna dagar, all stress, väntan och känslan av att vara maktlös i sitt eget liv. Känslan av att vara beroende av andras regler och välvilja.
Det är här min blankettångest har sin grund, i känslan av att vara maktlös, att någon annan sätter upp spelreglerna och jag kan bara försöka följa och tolka vad den högre makten vill. Försöka så gott jag kan på deras villkor.
Jag tror att när vi väl har vår dotter, då kommer jag antingen glömma de jobbiga bitarna, eller så är det då min bearbetning av den här ganska krävande perioden börjar. Jag känner det som att hon redan är vår dotter och kanske är det därför jag nu vågar släppa fram den frustration jag bär inom mig och som inte har fått komma fram hittills, ”för det är ju ändå ingen idé”.
Om jag ska få det jag vill ha – barnet – så bygger det på att jag underordnar mig i en adoptionsprocess. Det är så många som ska stämpla mig som ”godkänd”. Även vänner. Jag känner min underordning för vartenda papper som krånglar, varenda instans som segar med ett dokument och även när det går lätt.
Ändå skulle jag göra precis alltihop igen, om det skulle leda till barn. Och det finns många fantastiska stunder i adoptionsprocessen. Till exempel nu när jag har gjort i ordning en jättefin ryggsäck till dottern, med kritor, papper, gosedjur, bok och en vattenflaska. Tanken på att jag ska ge henne den är överväldigande. Och det har ju gått så bra för oss. Och vi har en vettig utredare på socialtjänsten. Allt detta är jag tacksam för. På riktigt. Men nån gång måste det jobbiga och svåra – det arga – också ta sin väg ut. Kanske har den processen börjat nu när vi är så nära.
Jag kan tänka mig att alla känslor som uppstått under processen är på väg att hinna ikapp nu när målet blivit konkret. Du kanske har bearbetat mycket redan på ett omedvetet plan?
Snart ska ni träffa er dotter och ge henne den fina ryggsäcken!
Kram
Hej!
Jag tror precis så, att när man är mitt inne i det jobbiga finns det inte tillräckligt med kraft kvar för att bearbeta det jobbiga. Men när saker börjar ordna upp sig, ”faran” inte är lika överhängande, då kommer kroppen och själen i kapp, då kan man börja bearbeta det man har gått igenom.
Min ”terapeut” sa till mig i dag att våga se mina känslor, våga ta reda på varför jag känner som jag gör, för att kunna bearbeta dom och lämna dom bakom mig. Jag är nog bra på att bara trycka tillbaka dom, att inte orka ta det just nu. Så, även om ni har mycket att göra inför resan, försök att deala med de känslor du orkar, och tänk att när du är klar med dom behöver du inte bära omkring på dom längre!
Kram från mig
Åhhh vad jag känner igen mig! Att inte ha kontrollen och vara förslavad under en process som är seg som ett hav av tjära att ta sig igenom. utan att kunna vara med och hjälpa till att förbättra/förenkla och snabba på en tillsynes helt orealistiskt överadministrativ process (ja, jag vet jag är arbetsskadad). Bara gilla läget och vara snäll att göra som alla säger! Jag försöker vända på det och tänka att jag lärt mig ett och annat av detta. För när jag säger till mina barn ”gör bara som jag säger” eller ”för att det bara är så” ”inte NU, sen någon gång”…får det inte dem att känna precis som jag känt under denna process?
Känner så väl igen mig. När vi kom till Landet var det mycket med överlämnande, byråkrati, information etc, och på dag 3, tror jag det var, så skulle vi gå ut en sväng. Väl nere på gatan kom vi på att vi glömt en sak på rummet, och jag gick upp efter den. Det var just den lilla stunden på väg upp till rummet, i ensamhet för första gången sen vi landade, som spräckte fördämningen. Jag grät för vad som helst i flera dagar, och folk undrade vad det var med mig. Vi skulle träffa fler människor som varit inblandade i processen under de närmaste två dagarna, och jag bara grät så fort någon pratade om mitt barn. Till och med när vi vinkade adjö till en annan adoptivfamilj som åkte hem ett par dar efter att vi kommit, de bodde på samma hotell, så grät jag som om det varit mina närmaste jag aldrig skulle få se mer.¨
Så nog finns det uppdämda känslor därinne efter en sån här lång och märklig process…
Tråkigt, men ändå bra – missförstå mig rätt – att ni är flera som känner igen sig!
Med två adoptionsprocesser bakom mig har jag en längtan efter ett tredje barn. Men det är just processen som är det som jag helt enkelt inte orkar med en gång till. Egentligen har jag inga problem med själva pappersifyllandet (är själv byråkrat
) Men just det där att vara i händerna på en massa andra ”tyckare”. Att inte själv få avgöra om vi kan ta hand om ett barn. Men det är väl så att som adoptivförälder förväntas man vara lite duktigare, lite tålmodigare och lite mer anpassningsbar. Ibland känns de förväntningarna inte som ”lite” utan som väldigt stora.
Ibland får man försöka tänka att vissa saker kan man inte göra så mycket åt. Finns en bön, sinnesrobönen som säger det mesta, är man inte kristen, kan man bara kanske kan tända ett ljus, sitta o bara vara. Kram
*ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden*
Ja, detta förhållningssätt är ett måste för att klara en adoptionsprocess.